Konsert i Uppsala Konsert och Kongress, 15 Oktober 2015
KammarensembleN har funnits i över trettio år och är en av vår tids mest framstående grupper för ny musik. Den ses ofta på de internationella scenerna, men under hösten får vi för allra första gången någonsin möta den i Uppsala.
– Vi har under de senaste åren gästat flera länder, som England, Tyskland och Rumänien.
I Elansluten presenterar KammarensembleN vår tids bästa musik som kombinerar akustiska instrument med elektroakustiska inslag.
– Det är ett sätt att utveckla instrumentens uttrycksmöjligheter och alla verk har skrivits direkt för musiker i ensemblen, berättar Ivo Nilsson.
Program och medverkande musiker ur KammarensembleN
Leilei Tian: OM, horn o elektronik; Sören Hermansson, horn
Jonas Bohlin: Blaabla… Project, fagott och elektronik; Martin Krafft, fagott
Ivo Nilsson: GEDECKT, altflöjt, elektronik och video; Peter Fridholm, flöjt
Örjan Sandred: Amanzule voices, cello och elektronik; Chrichan Larson, cello
Fredrik Olofsson: REDEEM; Sören Hermansson, horn
RECENSION:
Virtuositet mötte teknik
KammarensembleN stod för en fascinerande konsert, tycker Mats Dahllöv.
KammarensembleN har i 30 år verkat för den samtida musiken och det var väl på tiden att deras vision fick klinga i Uppsala. Ett ”Moderna museet” för vår tids musik, som medlemmen Ivo Nilsson formulerade det. Nilsson stod även bakom höjdpunkten i en fascinerande konsert där virtuosa solister mötte elektronik.
Inledde gjorde Leilei Tians ”Om”. Titeln står för den heligaste stavelsen inom hinduismen, ”a-u-m”. Genom resonansen av denna stavelse symboliseras kosmos början, dess varaktighet och dess upplösning. Mot en förinspelad bakgrund av elektroniska ljud, slagverk, flöjt och sång, ljöd Sören Hermansson försiktiga toner ur sitt horn. Det kosmiska dramat återfanns i bakgrunden.
I Jonas Bohlins ”Blaabla… project” stod fagottisten Martin Krafft i centrum. Han frambesvärjde en verklig ormtjusarmelodi vilken fick ambientfonden att oroväckande resa sig. Det är sällan man hör fagotten i en sådan sensuell roll.
Med en altflöjt som inte bara var uppmickad utan också kameraförsedd svarade Peter Fridholm för en enastående audio-visuell upplevelse i Ivo Nilssons ”Gedeckt”. I ett klaustrofobiskt utforskande av instrumentets inre ljöd blåsljud och instrumentklaffar, medan projektorduken visade det hela filmat inifrån flöjen. Med till synes små men mycket precisa medel skapades stor dramatik. En kloak med förbiilande råttor, eller de märkliga ljud man hör med örat mot någons mage? Örat låg i vilket fall tätt, tätt intill instrumentet. Avslutningen var magnifik där utdragna ackord och tågvisslingar vällde fram ur högtalarna och en vacker melodi smektes slutligen fram ur flöjten.
Uppsalabördiga Örjan Sandreds ”Amanzula voices” utgjorde kvällens mest klassiska stycke. Chrichan Larsons ivriga cello ackompanjerades av elektroniska ljud – och en grodkör, inspelad vid sjön Amanzula i Ghana. Resultatet: en briljant, närmast modernistisk cellokonsert.
I ”Redeem” av Fredrik Olofsson var Hermansson tillbaka med sitt horn. Den här gången ljöd det kraftigt, men från instrumentets ”icke-ljud” (andning, mekanik) som förvrängts och förstärkts till ett noise-landskap. Några rena toner bröt emellanåt igenom och fick bruset att träda tillbaka.
KammarensembleN visade med ett mångfacetterat program hur rik och spännande den nutida musiken kan vara. Och till nästa besök dröjer det inte länge: den 26 november är de tillbaka för att framföra Fabio Cifariellos ”Voci Vicini”, en passion i fyra delar för ensemble, elektronik, video och, ja, en journalist.
Sören Hermansson Blog 